Om Härön då och nu


En serie berättelser om naturen och livet på Härön i svunna tider.

 
  • Gården
  • Härön
  • Jättegrytor
  • Kyrkesundsdorisen
  • Lotsplatser
  • Långafiske
  • Sjukdomar förr i tiden
  • Skjoldis förlisning
  • Skolan
  • Tomtningar
  • Ängen
  • Stor karta med illustrationer av sevärdheter

Vid en promenad runt norra delan av Härön passerar man först jordbruket Gården. Förmodligen utgår Häröns bebyggelse från en bosättningen där. Här finns tre lämningar av bebyggelse, av vilka två har varit föremål för arkeologiska utgrävningar. Dessa gav ett rikt material av fynd från senare delen av 1500-talet.

De båda utgrävda bosättningarna, Gården och Kvarnvik, hade direkt kontakt med den lättdränerade sandjorden, som var lämplig för odling av brödsäd och dessutom närhet till goda naturliga hamnplatser. Detta visar att det fanns en nära koppling mellan det dubbla näringsfånget, dels från havet och dels från jorden. Vid Kvarnvik finns dessutom lämningar efter en s.k. skvaltkvarn.

Det är känt att det på Härön år 1582 bodde en man vid namn Oluf. Troligen har han bott vid boplatsen, som var belägen där "Gården" ligger idag. Vid skattelängdsberäkning i början av 1600-talet bodde ett 20-tal personer på Gården. En av dem var Per Madson, som man tror var son till häxan Malin. Malin anklagades för häxeri och placerades på Marstrands fästning där hon avled 1669. Malin ansågs ha drivit upp storm, så att ett skepp från Mollösund förliste. Vid detta tillfälle skulle hennes son ha varit ombord.

Gården var i bruk fram till 1952. Den siste som brukade Gården var arrendatorn Patrik Rutgersson (på bilden), som sedermera flyttade till Långekärr på Tjörn. 1977 gjordes ett sista försök att starta upp jordbruket.


Patrik Rutgersson 1952



Härön

Vad som i dag är Härön var förr i tiden två öar, Härön och Staffansholmen (eller Stavsundsholmen som den ofta kallas nu för tiden). Genom landhöjningen är de numera en ö. Härön ligger vid Kyrkesund på Tjörns nordvästra del. Antalet aktivt fastboende är idag knappt 40 personer varav två är skolbarn. Sommartid tiodubblas denna siffra när alla de 120 husen är bebodda.


Härön på 2000-talet


Härön är bilfri men har med färjan S:t Olof II regelbunden förbindelse med Kyrkesunds brygga. På ön finns endast en transporttraktor. Enstaka gästplatser för båtar finns vid fiskebryggan norr om röda magasinet.

Post/tidningsbud och ombud för lantbrevbärare finns sedan många år tillbaka. Postkontoret är förlagt till postombudets kök. Om man inte har egen brunn (ofta med salthaltigt vatten) hämtas vattnet vid speciella vattenposter längs vägen. En ny vattenledning drogs 1981 från Tjörns vattentäkt i Tolleby. Under 2003 kommer stora förändringar att ske att ske när den nya vatten och avloppsanläggningen tas i bruk.

I området finns tecken på att sundet kan ha varit en användbar hamn sdan mycket länge. Dels har vi Sankt Olavs valar och Sankt Olavs källa, men vi har även Krossholmen i norr och Krossfjorden i söder. På Krossholmens topp finns gamla sjömärken som påminner om norska s.k. Hafnarkross, vilka var ett gammalt sätt att utmärka en hamn.

På äldre kartor förekommer följande stavningar: Herøy, Herö, Herrö, Herrön, Härön. De äldsta namnen härstammar från den tiden då Härön tillhörde Danmark resp. Norge.




Jättegrytor

Vid Stenvik på Häröns sydvästra del ligger kanske vårt lands förnämsta samling av jättegrytor. Var helst man ser, ser man dessa märkliga jättegrytor. Den minsta mäter 13 cm i diameter och den största 2 m. De är skapade av inlandsisen. I det kraftiga trycket av isen kunde det strömmande vattnet få en sten (s.k. löpsten) att rotera. Denna borrade sig ner i berget, så att den runda håligheten skapades. Genom området, från väster till öster, går en spricka fylld av en mörk bergart, diorit. Denna bergart innehåller mycket kalk och har givit goda växtbetingelser för den sällsynta växten ramslök.

I vattenbrynet sydväst om jättegrytorna ligger en egendomlig bergsformation som ser ut som en liggande hund.





Kyrkesundsdorisen


Dorisen är en flatbottnad båt med tvärgående bottenbrädor. Oftast hade dorisarna tre bord och var 16 fot långa. Namnet kommer från amerikanskans "Dory", en båttyp som användes för fiske på New Foundland. Martin Johansson (f. 1864), som var i Amerika mellan 1892 och 1895, tog med sig iden om hur båten skulle se ut hem till Härön.

Det blev senare Hilmer Olsson, "Hilmer i Änga" f. 1867, som utvecklade båttypen. Hilmer byggde 204 dorisar under sin nära 90-åriga levnad. Andra dorisbyggare var Olle Johansson, "Olle i Grinna", som byggde ett fåtal båtar, Axel Hermansson, "Axel i Myra" byggde ett 50-tal båtar, och Abel Larsson, "Abel i Sumpen", samt Ville Jacobsson och Mandus Martinsson, som alla byggde ett 10-tal båtar. Kyrkesundsdorisens utbredning är begränsad. Båttypen har, förutom på Härön och Kyrkesund, även förekommit på Lyrön, Björholmen och i Limhall. Nedan ses en kyrkesundsdoris vid den årliga rodden Härön Runt juli 2002


Kyrkesundsdoris


Kyrkesunds och Grönskärens lotsplatser

Exakt hur länge det funnits lotsar vid Kyrkesund är oklart. I Amiralitetskollegiums rullor omnämns lotsar vid lotsplatsen Herrön/Kyrkesund första gången 1748. Det fanns då fem lotsdar varav tre bodde på Härön och två på Staffansholmen. Lotsutkiken som Kyrkesundslotsarna använde sig av låg inte på Härön utan vid fyren S:t Olavs övre, nästan uppe vid S:t Olavs valar. 1883 lades lotsplatsen i Kyrkesund ner.


Altarholmen 1896. Foto: Sjöfartsverket.



1874 fick lotsarna en ny station på Grönskären 0,8 nm väster om Härön. Huvudön är Altarholmen med ett 4 m högt vitt kummel. De första två lotsfamiljerna bosatte sig där 1876. Sammanlagt bodde här fem familjer, ofta barnrika. Som mest bodde här ett 40-tal personer. Idag finns endast stenarna efter husgrunderna kvar. Tre månader varje år fick barnen gå i skola på Altarholmen. Skolhuset mätte 5x5 m. Här hade lärarinnan även sin bostad. Den sista lärarinnan på ön hette Mariana Wounsch. Hon var samtidigt lärarinna på Tylön och Vinga där en av hennes elever var Evert Taube.

Den 25:e augusti 1878 satt äldste lotsen Olof Eliasson i utkiken, när skonerten Anna av Mollösund begärde lots. Fyra lotsar seglade ut till skonerten. Vid framkomsten visade det sig att kocken ombord bränt sig svårt och behövde sjukhusvård. Lotsarna tog honom ombord och satte kurs mot Käringön. I det dåliga vädret kapsejsade båten och samtliga ombord omkom. Dagen efter hittades lotsen Johan Berndtsson död, drivande på en mast. De övriga återfanns ej. Således förlorade fyra familjer sina familjeförsörjare och totalt elva barn blev faderlösa.

Lotsplatsen lades ner 1903 och en dryga 150-årig lotsepok i Kyrkesundsområdet upphörde. Lotsutkiken flyttades till Käringöns lotsplats och lotsbåten till Mönsters lotsplats utanför Onsalalandet. Bostadshusen och några av uthusen flyttades till Tistlarnas nyanlagda fyrplats där de fortfarande finns kvar.


Altarholmens kummel efter att lotsarna flyttat.



Häröns Intresseförening tog i slutet av 1980-talet initiativ till att resa en minnessten på Klövedals kyrkogård till minne av de sjömän som offrat sitt liv till havs. Denna sten kom från en av husgrunderna på Altarholmen.

Erik Lachonius berättar om fiskeberedning på Härön

År 1935 tog Storsjöfiskarnes Försäljningsförening u. p. a., Göteborg kontakt med ett antal personer i samhällena Klädesholmen, Nordviksstrand, Skärhamn, Kyrkesund, Mollösund samt Edshultshall för att utröna om det fanns möjligheter att i deras regi bereda spillånga och kabeljo för ovannämnda förenings räkning. Konflikt hade uppstått emellan de gamla uppköparna och storsjöfiskarna och när någon lösning ej var i sikte, beslöt föreningens medlemmar att själva låta bereda och försälja sin fångst. Detta var ju naturligtvis förenat med vissa risker då de nya fiskberedarna ej hade de gamla beredarnas erfarenhet och kunnighet i yrket. Dr Arvid Molander, Lysekil och Harry Kristensen, Göteborg, upprättade kontrakt gällande för ovannämnda förening och de nya fiskberedarna, där dessa åtog sig att bereda storsjöfiskarnas fångst av långa emot en garanterad ersättning per kg beredd, expedierad långa. Därefter avgick fiskebåtarna ut på sin första resa till Shetlandsöarna och fiskevattnen där omkring för att återkomma i början på juni månad för att låta bereda långan i egen regi.

Under tiden som fiskarna var ute på fisket hade de nya beredarna en mycket bråd tid. Magasinen skulle göras iordning, kar att salta fisken i skulle beställas och köpas in, spilor i mängd skulle tillverkas och torkställ skulle resas. Hänker skulle knytas upp på torkställens slanor och inte minsta bekymret var om torkställens kapacitet skulle vara tillräcklig, liksom mängden av spilor till spilningen av långan, som skulle hängas upp till tork. I Kyrkesund hade dylik beredning ej tidigare förekommit, så för egen del måste jag första året i någon mån anlita kunnigt folk från Skärhamn till hjälp. Men även på Herrön fanns några kunniga kvinnor som förut hade spilat långa. Män fanns det ganska god tillgång av att hjälpa till med fläkning av fisken samt yngre karlar till hjälp att frakta ut och hänga upp den färdigspilade långan. Första året hade vi åtagit oss bereda långa för tre fiskebåtar nämligen: "Eris ", "Maud " och "Virgo ", den sistnämnde hemmahörande på Björholmen.

Den första båten som kom in för att lämna fiskefångsten till beredning var "Eris". Hon anlände Annandag pingst och vi började lossen kl 06.00 dagen därpå. Första dagen tog vi emot tio ton långa, som skulle gälas, fläkas och spilas och sedan fraktas ut och hängas upp till tork. Två personer gälade långan, sju karlar fläkte långan medan två ynglingar kläppade upp och körde in långan till spilning i magasinet där åtta spilorsker tog hand om fisken. Första fraktningen med långan ut till torkställen skedde vid 8-tiden, med båt. Vi var sex man som jobbade med upphängningen av långan. Tyvärr inträffade regn och disigt väder denna vecka för att sedan fö1jas av storm, vilket givetvis innebar stora risker för spillångans slutliga kvalitet. Lördag e m hade vi även berett långan för MD 76 "Maud", som under veckan lämnat sin fångst, omkring 20 ton. Efter cirka 18 dagars tork var det dags att taga ner långan och skära ur spilorna och rumpepinnen. Därefter soltorkades långan på berghällarna med skinnsidan upp. Sedan fraktades den hem för lagring och stämpling senare på hösten. Stämplingen utfördes av en särskild kontrollant, utsedd av Länsstyrelsen.

Den sjösaltade långan måste först läggas i blöt över natten, för att sedan fläkas och göras helt benfri. Därefter måste den åter b1ötläggas och tas upp för saltning i stora träkar, som rymde två ton färdigberedd kabeljo. Efter tre veckors lagring i saltlaken, var den färdig för expediering till grossister inom landet.

När storsjöfisket hade sin glansperiod var det omkring 55-60 båtlag som deltog i långafisket vid Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna samt Rochall. Strax efter andra världskrigets slut fick fisket en väldig uppgång med stora fångster under kort tid. 1945, på sommaren, och de nästföljande åren fick båtarna mycket goda fångster. Det var ganska vanligt att båtlagen på två veckors fiske kunde fånga 50-60 ton långa per fiskebåt. Detta innebar liv och rörelse i kustsamhällena och goda förtjänster för alla parter. Denna tid var kustsamhällena levande samhällen året om. Husen ägdes och beboddes av samhällsbor. Några hyrde ut ett par rum till sommargäster för någon månads tid på sommaren, för att dryga ut förtjänsten.

I slutet av 60-talet och början av 70-talet började kustländerna runt Nordsjön utvidga fiske och ekonomiska zoner till 200 sjömil per land. Detta innebar att länder som inte gränsade till Nordsjön utestängdes från sina gamla fiskeplatser och i fortsättningen fick fiska på licenser. För bl a långafiskarnas del innebar detta stora avbräck i fisket, förutom massor av besvär att skaffa erforderliga licenser för fisket. Detta innebar att fler och fler båtlag slutade med detta uråldriga fiske och 1985 var det blott två fiskebåtar som var på långafiske. I år blir det troligtvis blott en båt som går ut för att fiska långa, en tragisk utveckling av detta gamla fiske, som århundraden igenom givit kustens innevånare sin bärgning, även om det skett genom hårt arbete och stora risker.

Sjukdomar i Klövedal förr i tiden

Härön ligger i Klövedal som är en liten kustförsamling på nordvästra Tjörn. Under 1700- och 1800-talen var befolkningen huvudsakligen sysselsatt med jordbruk och fiske. Sillen, som kom och gick, hade särskilt stor betydelse för befolkningstillväxt, hälsa och ekonomi.

I Klövedals församling finns kyrkobokföringen bevarad utan avbrott från år 1688 och ger oftast en god inblick i det lokala sjukdomspanoramat fram till nutid. Från mitten av 1700-talet började kyrkan föra register över dödsorsaker. Som hjälp för detta hade man särskilda listor i den befolkningsstatistik som man varje år skickade in till Tabellverket som på den tiden hade ansvar för folkbokföringen. I Klövedals församling började dödsorsakerna införas på ett mer regelmässigt sätt från och med 1779. Tjörns släktforskare har i sin tur sammanställt dessa kyrkböcker i datafiler som gjort det möjligt att relativt enkelt se hur olika sjukdomar kommit och gått.

Det finns förstås uppenbara olikheter mellan äldre och modern medicinsk terminologi. Ibland är det mycket svårt att finna moderna motsvarigheter till dödsorsaker som uppges i mortalitetsformulären. I det första dödsorsaksformuläret finner man infektionssjukdomar som "kåppor", mässling, fläckfeber, "pästen", rödsot, gulsot och kikhosta och detta är diagnoser som man väl känner igen även i dag. Andra diagnoser är mer oklara. "Fråssa" kunde vara detsamma som malaria. "Håll och styng" kan översättas med lunginflammation/lungsäcksinflammation och "hetsigt/hetsig sjukdom" eller "brännsjukdom" är förmodligen detsamma som svår febersjukdom. Lungtuberkulos var en vanlig sjukdom under hela perioden och kan dölja sig bland många diagnoser utöver lungsot, till exempel bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka och även "håll och styng".

Spädbarnsdödlighet är att bra mått på ett samhälles framsteg och sociala standard. I Klövedal var den omkring 15 procent från slutet av 1700-talet till 1830-talet för att därefter snabbt sjunka till 5-6 procent kring år 1900. I hela Sverige var spädbarnsdödligheten 21 procent år 1800, 10 procent år 1900 och mindre än 0,5 procent år 2000. Som jämförelse kan nämnas att spädbarnsdödligheten i Afghanistan och Sydafrika uppskattades till omkring 15 respektive 6 procent år 2000.

Vissa tider har sillen gått till i mängder långt utöver det normala. Dessa så kallade sillperioder har, grovt räknat, inträffat en gång per sekel. Sillen kom på hösten för att leka och gjorde så i ett visst område under ett antal år för att sedan dra vidare till andra platser. Under andra hälften av 1500-talet gick sillen till i stora mängder längs Bohuskusten. När sillen försvann omkring 1589, försvann också många människor liksom en del mindre fiskelägen.

Nästa sillperiod varade från 1753 till 1808 och brukar kallas "den stora sillperioden" eftersom tillgången var så riklig och långvarig. Kusten kom att sjuda av liv och rörelse än en gång. Det var inte bara utsocknes som deltog i arbetet; även torpare, bönder och daglönare från kustsocknarna fick en möjlighet att tjäna pengar. På hösten krävde åkerbruket mindre insatser, vilket gjorde det möjligt för många att säsongsarbeta.

När den stora sillperioden tog slut 1808 ledde detta till dramatiska konsekvenser för hälsoläget. En viktig inkomst- och näringskälla var borta. Från 1807 till 1809 fyrdubblades antalet döda och de vanligaste dödsorsakerna var feber, rödsot, hetsig feber, gallfeber, nervfeber och lungsot. 1809 dog omkring tio procent av de mantalsskrivna och fiskarbefolkningen var klart överrepresenterad i antalet dödsfall. Det är uppenbart att en svältkatastrof drabbat kustbefolkningen och att tyfus, tyfoidfeber, hepatit och tuberkulos var vanligt förekommande. Nöden fortsatte att vara stor och dödligheten förblev hög fram till 1840-talet då den sakta började sjunka. En tänkbar förklaring till detta var ett effektivare jordbruk med stålskodd järnplog, växelbruk och att potatis alltmer började ersätta säd som den viktigaste näringskällan. Potatisen gav mer utbyte per odlad yta och hade även andra näringsmässiga fördelar genom att täcka en stor del av C-vitaminbehovet. När nästa sillperiod kom blev alltså sill och potatis den nya basfödan och så har det fortsatt in i vår tid.

Den sista stora pestepidemin i Sverige grasserade mellan 1710 och 1712. En viktig bakgrund till denna epidemi var en omfattande missväxt åren innan. Under denna tid angavs inga dödsorsaker i kyrkböckerna men år 1710 ser man en trefaldig ökning av dödligheten i Klövedals församling jämfört med tidigare och senare år.

Diagnosen koppor och senare smittkoppor förekommer relativt tidigt i kyrkböckerna och det var förstås en sjukdom som var lätt att känna igen. Smittkoppor återkom med jämna mellanrum fram till början av 1800-talet och var då genomgående en barnsjukdom. Under hösten och vintern 1795 dog omkring sju procent av barnen upp till femton år i denna sjukdom. Smittkoppsvaccineringen introducerades i Sverige år 1801 och medförde snabbt en drastisk sänkning av dödligheten i smittkoppor. En lag om obligatorisk smittkoppsvaccinering av barn under två år röstades igenom år 1816. I allmänhet var det församlingens klockare som var vaccinatör. Framgången blev så stor att man redan vid 1800-talets mitt började fundera över om smittkopporna var på väg att bli utrotade. Man hade också problem med motivationen för att hålla igång koppningslinjer. På den tiden togs nytt vaccin från ny-ympade. Enligt ett protokoll från ett kyrkoråd på Tjörn riktades det år 1840 klagomål mot klockaren för att flera barn hade haft mycken värk och ovanliga plågor några dagar efter ympningen, församlingen hade då varit fri från dödsfall i smittkoppor i 20 år. Men det visade sig snabbt att smittkopporna inte var borta utan de kom snart tillbaka med ny kraft. Det sista utbrottet i Klövedals församling kom år 1870 och drabbade enbart spädbarn och vuxna över 30 års ålder. Tack vare vaccinet är smittkopporna nu utrotade i hela världen.

Mässling kom med jämna mellanrum och drabbade i stort sett enbart barn under tio års ålder. Efter ett längre uppehåll mellan epidemierna kunde även tonåringar drabbas. Detta tyder på att rapporteringen av denna sjukdom är relativt korrekt. Under tre månader vintern 1819-1820 dog 25 barn i mässling. Eftersom det då hade gått omkring fem år sedan föregående dödsfall/epidemi var majoriteten av de döda barnen fem år eller yngre. Dödligheten i denna åldersgrupp var närmare 15 procent.

Kikhosta fanns med redan i 1749 års formulär och denna diagnos började användas relativt tidigt. Även denna sjukdom drabbade enbart barn, men i yngre åldrar än vad som gällde för mässling. Hälften av dödsfallen i kikhosta sågs hos barn under ett års ålder. Den högsta dödligheten observerades år 1837 då minst tio procent av barnen under tre år dog av denna sjukdom.

Det första dödsfallet i kolera i Sverige inträffade i Göteborg den 26 juli 1834. När koleran exploderade i Göteborg åkte många av de Klövedalsbor som varit i Göteborg hem fortast möjligt. Väl hemma fick de sitta i karantän i eget eller andras hus. Det första dödsfallet i Klövedal inträffade 18 dagar efter det första fallet i Göteborg. Inom knappt två månader hade 41 personer avlidit. Koleran återkom sedan i mindre epidemier med omkring tio års mellanrum fram till 1860-talet. Till skillnad från de flesta andra infektionssjukdomar som kom och gick med regelbundna intervall var det nu de vuxna som drabbades hårdast. Detta måste ha varit ett helt nytt sjukdomspanorama för dåtidens befolkning. En annan skillnad jämfört med de traditionella barnsjukdomarna var att kustbefolkningen i Klövedal hade en högre dödlighet, omkring 10-15 procent, än bondebefolkningen. Detta kan kanske bero på att kolerabakterien trivs i saltvatten och att smittan utöver förorenat dricksvatten kan spridas via skaldjur.

På 1830-talet hade man ingen kunskap om kolerans smittspridning. Det var först många år senare som man förstod att sjukdomen orsakedes av en bakterie. Oavsett okunskapen om kolerans smittspridning blev man i Sverige alltmer medveten om nödvändigheten av att förbättra de sociala förhållandena. Myndigheter och läkare började arbeta för sanitära reformer med speciell inriktning på trångboddhet, renlighet och rent vatten. Ett sätt att få en sundare miljö var att genomföra utdikning av sankmarker. Detta ledde indirekt till att malariamisstänkta diagnoser som frossa och frossfeber i stort sett upphörde att förekomma som dödsorsaker från mitten av 1800-talet. Det finns idag många länder i världen som har samma spädbarnsdödlighet som Sverige hade under 1800-talet. Med förhållandevis små insatser är det fullt möjligt att göra stora insatser för barnen i dessa länder. Mat, rent vatten och vaccinationsprogram är i dessa länder precis som det var i Sverige på 1800-talet den bästa grunden för att förbättra befolkningens hälsa.

Mer medicinhistoria finner du på min egen hemsida: http://landberga.se/medicinhistoria

Lasse Larsson

Skjoldis förlisning


Skjoldi 1925


I svår storm i januari 1925 strandade Skjoldi på Döingeskär strax söder om Rockenabbeskären där "Juffrouw Elisabeth" förliste 200 år tidigare. Hela besättningen överlevde med hjälp tillskyndande Häröbor och fick vila ut i Änga. Bilden visar Skjoldi stående på skäret när vinden lagt sig. En av de överlevande, Gustav från Uddevalla, skrev följande visa natten efter förlisningen.


  En liten visa jag nu dikta vill
om ni nu tåligt vill lyssna till
och den skall ej bliva alltför lång
den handla skall om Skjoldis undergång.

Vi styrde ut ifrån Vejle hamn
med kurs mot Norge, ett dejligt land.
Men vi ej längre än till Skagen kom
förrän orkanen oss kasta om.

Kapten till frivakt nu törnat har
men när plikten kallar på däck han var.
Han var en man i sina bästa år
på honom tryggt vi lita får.

Men storm och sjöar sig förenat har.
De våldsamt över gamle Skjoldi far.
Nu var för sent att vända om
men sjöman prövas i farans stund.

En stimbåt siktas över babords reling.
Att hålla sjön det är ej hans mening.
Han länsar undan för vind och våg
till dess han svenska landet såg.

Men vår kapten är en modig man.
Han vill oss hjälpa men ej han kan.
Signaler hissas men ångarn såg
att vi mot Bohuslänska skären låg.

Till rodret gives det hastigt order
att hålla högt medan järnen går,
men babords kätting den springer sönder
och skeppet våldsamt mot klippan slår.

Varenda man sig ett bälte tager
här gäller nu att lämna fort.
Och maskinisten i land han springer
men av en brottsjö han spolas bort.

Jag själv där akter i en lina hänger
till dess jag slöts uti brottsjöns famn.
Jag hårda tag uti vattnet kämpar
men snart jag lyckligt och väl går i land

Kaptenen sist ifrån vraket går
och genom bränningar land han når.
Hans unga hustru kan vara glad
att han ej lagts i en förtidig grav.

Men vi blev räddade allesammans
och förda upp till två goda hem.
Där fick vi vila och torra kläder,
nu vill vi bringa ett hurra för dem.

Och denna visan jag själv har diktat
en glader sjöman från Bohuslän.
Mitt namn är Gustav från Uddevalla
som for med Skjoldi tills hon gick hem.


Skolhuset


Skolan


Den gamla skolan på Härön, som är byggd på en hög naturstenssockel är helt bevarad exteriört. 1866 beslutade skolrådet och skolinspektören att Härön och fiskeläget Sumpen (nuvarande Kyrkesund) skulle bilda ett småskoledistrikt. Handlare Olof Gardell, vars fotografi finns kvar i skolan, skänkte 1500 riksdaler till ett skolhusbygge i socknens fattiga skärgård. Hvitfeldtska Stipendieinrättningen tillhandahöll marken. Som de flesta andra hus på Härön köptes timmerstommen på fastlandet, demonterades och transporterades med båt för att på nytt resas på ön. Nuförtiden händer det att hus levereras med helikopter.

Skolan invigdes 1867 och Anna Charlotta Palin blev Häröns första lärare. 1875 sökte nio personer lärartjänsten på Härön. Lärarna var även organister i Klövedals församling. Lärarlönen uppgick 1875 till 300 kr/år, samt fri lärarbostad. Den sista läraren var Olga Bratt, som tjänstgjorde från 1927 fram, till skolans nedläggning 1952.

Efter en namninamling i början av 1960-talet ombesörjde damerna i Häröns kyrkliga sykrets att Klövedals församling inköpte skolhuset av kommunen för 10.000 kr. Därefter fungerade skolan som församlingshem, lokal för husförhör och bibliotek. När Häröns intresseförening bildades 1983 fick man tillstånd att använda skolan som samlingslokal. 1998 köpte HIF skolhuset av församlingen för 1 krona och bedriver nu sin verksamhet tillsammans med andra föreningar på Härön i huset. Det är öns enda gemensamt ägda lokal.

Nedan är alla 1906 års lärare och elever samlade på en bild.


Skolan 1906


Stenkretsar-tomtningar

När man vandrar på utsidan av Härön kan man stöta på de kanske äldsta spåren av människor på ön, s. k. tomtningar eller stenkretsar. Sådana finns bevarade på Häröns västsida i Rockenabben och Räbbevik. Vid utgrävningar av liknande stenkretsar på andra håll i Bohuslän har man, med hjälp av C 14 metoden, kunnat konstatera att dessa anläggningar användes på 1500-talet.

Stenkretsarna är alla mer eller mindre runda och består av upplagda stenblock och stenar. Ofta består stenkretsarnas ena vägg av en brant bergvägg. En öppning markerar ingången. Johan Pettersson, författare och tidigare präst i Klövedals församling, har forskat i vad dessa stenkretsar kan ha använts till. Han har funnit att stenkretsarna ofta är belägna i vikar, vilka än i dag utgör lämpliga platser for vadkast med landvad och därför torde vara förknippade med fiskenäring. Vadlagen använde dessa tillfälliga bosättningar för sitt säsongsbetonade fiske. Stenväggarna tätades varje vår och på golvet lade man tång för att ha som liggunderlag. Som tak användes ett segel som spändes över stenkretsen.

Ängen


0

Ängen 2002


Jordbruket "Änga" härstammar sannolikt från hemmansklyvning av "Gården" under slutet av 1700-talet och ligger västerut i en dalgång nära havet. Ägare i början av 1800-talet var Olof Nilsson. Av bouppteckningen efter honom framgår, att en kombination av fiske och jordbruk var nödvändig, även vid denna tid. Han lämnade bl a efter sig 2/3 i en backebåt, 1 dragg, 2 länkar koljebackor och 2 silltunnor, förutom djur och jordbruksredskap.

Jordbruk på gammalt vis har bedrivits på "Änga" ända fram till 1989 av syskonen Erik, Ragnar och Asta Andersson. Häst och hästdragna redskap har använts. På "Änga" odlades spannmål, potatis och vall i växelbruk. Halva foderbehovet kunde täckas med hö från ogödslade naturliga ängsmarker och sältor. På "Änga" producerades även kött, mjölk och ägg. På "Änga" hölls på senare tid följande djurbesättning: 3 mjölkkor, 1 kviga, 4 kalvar, 1 tjur, 1 nordsvensk häst, 1 fjordhäst, 50 höns, 1 gris, 5 får och 1 katt.

I Riksantikvarieämbetets rapport 1986:3 "Herrön - levande odlingslandskap" anges att livsmedelproduktionen på "Änga" krävde 14 gånger mer arbetstid än modernt svenskt jordbruk. Samtidigt visas att endast hälften så mycket drivenergi (drivmedel, el mm) krävdes. "Änga" hade en hög självförsörjningsgrad. Att jordbruket drevs vidare på detta sätt berodde troligen på att syskonen Andersson valde detta som sin livsform. Ragnar Anderssons liv har skildrats i en TV-dokumentär.

Den botaniskt intresserade bör ägna särskild uppmärksamhet åt den ca 1,5 m breda åkerrenen, i mitten av de långsmala åkrarna, mellan gårdsbyggnaden och Änge kile. Den slås med lie varje år, i mitten av juli. Denna åkerren innehöll vid en inventering 47 olika växtarter, de flesta fleråriga. Lägg också märke till korskovallen vid vägkanten, nässelsnärjan (parasit på nässlor) vid stranden och de vackra bestånden av strandmalört vid sundet mot Hisingsholmen.


Majnycklar

Majnycklar